Härliga sommardagar

Nu njuter jag av de sista semesterdagarna. Vädret kunde inte vara bättre! Lilltjejen och jag har varit i Sunderbyn och snusat på en liten bebis, eller jag har snusat och Agnes har härjat med bebisens storebror. När jag sa att vi skulle hälsa på Anton och Asta frågade lillan: "hur stor är den där pojken". När jag sa att han är som du blev det glädjeyra. Agnes har nämligen insett att bebisar har man inte så stor nytta av, de varken pratar eller går att leka med....

I helgen har jag spanat på jyckar på U-SM här i Boden. Duktiga ungdomar med härliga hundar! Snacka om att jag blev inspirerad!! Längtar efter att få börja träna igen!!

Foton på lilltjejen

Några bilder på fin-Sheilisen.

Såhär söt var lillan när hon flyttade till oss.


Hon var bara för underbar. Svårt att fatta att hon inte finns hos oss.
Agnes och Sheila fann varandra på en gång. Redan när Agnes var med någon av de första gångerna och hälsade på valpisarna var det Sheila som gällde. Av alla galna små kelpieråttorna var det Sheila Agnes gillade bäst.

Sheila sover gott i Agnes dock säng. Hur mycket stoj och bus som än var på gång (ett gäng 3-åringar på kalas!) så kopplade Sheila alltid av och slumrade tryggt på sitt fårskinn.

När Sheilisen var trött eller ville bita på sitt ben i fred var docksängen favvoplatsen.

Vi saknar vår underbara kelpiebebis, det är tomt utan henne.

Sorg

Har inte skrivit på länge...har hänt mycket.

Idag har jag varit på djursjukhuset med min underbara lilla vän för att låta henne somna för evigt. Tårarna trillar när jag skriver, jag är så fruktansvärt sorgsen. Jag ska försöka sammanfatta de senaste veckorna tillsammans med min älskade lilla hund i detta inlägg.

När Sheilisen var nio veckor gammal råkade jag av misstag kliva henne ordentligt på vänster fot, riktigt taskigt gjort om jag får säga det själv. Lillhjärtat sprang som vanligt kring fötterna på mig, hade precis kommit hem efter att ha varit borta i två dagar och vi var nog lika lyckliga båda två över att ses. Lagom när vi var på väg in tappade jag balansen och landade med foten på Sheilas tass. Lilla vännen blev alldeles förtvivlad och det blev jag med. Ringde vet som sa att det brukar gå över rätt fort när man kliver på en liten tass. Jag sa i ett något skarpare tonläge att "jag klev ORDENTLIGT på hennes tass" var på vet sa "kom in så tittar vi på det". Tack och lov att svärisarna var här och kunde ta sig an dottern. Efter att ha varit hemma 10 min var jag på väg till Gammelstan för ett vet-besök.

Väl där röntgades lillhjärtat och röntgenbilderna visade en hel liten kelpietass. Jag hade till dess varit bombsäker på att alla tårna var krossade och hade minst sagt stressad pratat med Annas mobilsvar. Kändes betydligt bättre att se att tassen var hel. Vet sa att nu var det vila som gällde och att Sheila borde bli bättre i tassen snart. Vet sa att det såg fint ut men att sprickor inte syns direkt utan kan visa sig efter några veckor och att vi skulle ha koll påom hon inte snabbt blev bättre.

Nu var det lugn och ro i buren som gällde för fröken fräken, inte poppis kan jag lova. Hon var helt haltfri på ca en och en halv vecka och var pigg och glad som vanligt. För ca två veckor sedan haltade hon på frambenet igen efter att ha busat med Susa. Jag tyckte att det var lite märkligt eftersom att buset var mycket lugnt och sansat. Bokade i alla fall en tid hos vet, skulle ändå vaccinera lilla fröken.Två dagar senare hos vet syntes hältan i stort sett inte, kanske kunde något anas men vet bedömde henne inte som halt och jag tänkte att hon kanske hade sträckt sig i lekens framfart. Ytterligare två dagar senare var vi hos goda vänner i Heden och njöt av att sitta ute medans jyckarna myste i trädgården. Efter en stunds utevistelse haltade lillhjärtat igen.

Ringde igen till vet och lyckades snika till mig en tid på skärtorsdagen, ville ha koll på om hon hade en spricka i foten så att vi på allvar kunde dra igång med ev. burvila. Dagarna innan hade vi varit på mini-valpträff och då bestämde jag mig för, efter att ha diskuterat saken med Anna, att jag skulle be vet kolla båda benen på en gång. Allt eftersom Sheilisen har vuxit så har hon börjat se lite bulldogg-aktig ut i frampartiet.

Drog alltså i väg med Agnes och Sheila till Gammelstan och träffade min stadigvarande vet som har följt mig genom alla mina hund-öden. Hon tittade på lillvännen och sa genast: "hon ser underlig ut i frambenen". Efter att ha känt på vovven tyckte hon att Sheila reagerade mer på vänster framben, alltså inte den tass jag klev på. Röntgen visade inga sprickor men däremot att det ena benet i överbenen inte verkade växa normalt. Vet ville ha med bilderna på röntgenrond och att vi skulle låta henne växa till sig under några veckor och sedan fundera vidare.

Jag är ju en otålig själ och vill ha besked så fort som möjligt, under helgen ägnade jag mig åt internetsökning med stor besatthet. Den lilla information jag kunde hitta gjorde inte mycket för att lugna mig. Jag hittade två hundar som haft tillväxtrubbningar i benen, varav båda avlivats. I onsdags ringde jag vet och fick veta att de tittat på röntgenbilderna och att Sheila bedömdes ha tillväxtrubbningar/dvärgväxt i alla fyra benen. Vet sa att det inte fanns något att göra när alla benen är drabbade och att hon rekommenderade avlivning. Jag insåg rätt snabbt själv att det inte är möjligt att såga av en liten valps fyra ben och få dem att växa till sig, bara att skriva det är makabert. Vi bokade i alla fall in en återbesökstid till idag.

Efter att desperat funderat igenom vilka möjligheter som fanns (inga) lyssnade jag på min veterinär och mitt hjärta och bestämde mig för att låta min lilla vän somna. Efter en liten runda ute i solen i går, var tvungen att vända eftersom att Sheila även haltade på bakbenen, känns beslutet enklare om än inte mindre tungt. Igår kväll träffade vi Sheilas uppfödare, jag (och de) ville att de skulle träffa Sheila för att även de skulle känna att beslutetvar rätt. Mina uppfödare är underbara människor och jag har verkligen känt att jag har stöd i mitt beslut och deltagande i min sorg.

Johan följde med mig idag. Lilla tuffa Sheila tyckte att vi var ute på spännande upptåg när vi härjade en stund i djursjukhusets butik, hon var så fantastiskt söt! När vet kom in rummet var Sheila bustokig och hälsade glatt med sina små bissingar. Johan och jag satt tillsammans med Sheila som låg i mitt knä när hon somnade, det var fridfullt och mycket sorgligt.

Ikväll har jag förklarat för Agnes att Sheila blev sjuk i benen och att hon är hos Fay som sköter om henne. Vår lilla dotter är så härlig och det är tack vare henne, Johan och goda vänner jag fortfarande står på benen.

Under skärtorsdagen började jag blöda och under långfredagen fick jag ett missfall efter att ha varit gravid i 10 veckor. Att ovanpå det tvingas låta Sheilas somna har varit mer än jag egentligen orkar med och jag tycker att livet går ganska hårt åt mig just nu.

När jag orkar ska jag lägga ut bilder på Sheila här i bloggen.

Jag är tacksam för den tid jag ändå fått med Sheila även om det känns otroligt orättvist att den blev så kort och som att hon inte ens hann få riktig chans. Jag fick en kort tid ha hand om en underbar liten kelpie med fantastisk livslust, hon var med på allt man hittade på och hittade gärna på hyss på egen tass. Lilla modiga yrvädret är saknad av hela familjen. De fyrbenta får fort en plats i hjärtat och Sheila lämnar ett stor tomrum efter sig. Jag saknar ljudet av de små tassarna, pussarna som alltid inkluderade minst ett piercingförsök och att ha henne liggande snusandes bredvid mig i soffan.

Åhh....

Hade precis skrivit ett långt inlägg om våra göranden och havanden och lyckades förstås radera det...typiskt!

Nåja, måste i säng så jag återkommer!

Nu är hon här!

Himmel och pannkaka vad roligt det är att ha en liten puppis hemma!

Livet går ut på bus, pinkpaus och hastigt påkomna sovstunder. Första kvällen var hon ganska lugn och beskedlig, framförallt när hon bekantade sig med Zack och Susa. Hon blir mer och mer framåt och bustokig. Hon och Susa har funnit varandra. Idag har Sheila gjort allt i sin makt att få igång Susa, världens sötaste lekinviter, morrningar och uppmaningsskall funkar till och med på en numera väldigt mogen vorstehtik.

Sheila är väldigt framåt och nyfiken, hon klättrar och klänger i Agnes leksakslådor och tar sig, med mer eller mindre problem, över diverse lådor och kartonger som står på bron i väntan på att åka till återvinningen. När vi är ute hakar hon på och kommer farande som en liten virvelvind på taxkorta ben när jag ropar på henne. Hon älskar Agnes, svansen går som en trumvirvel när Agnes kommer in i rummet.

I morse vaknade jag kl 05.00 och väntade på att lilla fröken skulle vakna till liv och vilja gå ut. Jag låg och vände och vred på mig till 07.15 när det började röra sig i buren nedanför sängen. Med andra ord en mycket lugn natt med en valp som somnar ca 23 och vaknar först efter sju!! Jag klagar inte!! Hon sover i en bur som jag skärmat av med en madrass som hundarna ärvt från Agnes tid i spjälsäng. Hon ligger på en massa filtar och dyl och har en av mina hemmatröjor i buren. Jag kan stoppa in handen genom gallret och det verkar hon gilla!

Igår var Sheila världens tröttaste kelpievalp, mycket nytt skulle tas in och smältas och det kostade lite extra sömn! Idag har hon varit piggheten sjäv, hon älskar att vara ute i snön med Susa (lite frusen ibland bara) och har stenkoll på var hon bor. Inte helt oväntat är hon ganska mattig (mina jyckar verkar bli det) men tycker att det är fantastiskt spännande med besök. Just nu ligger hon utslagen på golvet nedanför mig, hon har kampat sig trött!

Susa är en rolig prick, hon kommer dragande med den ena leksaken efter den andra och inbjuder till lek, framförallt när lillan äter. Tror att det är ett försök att lura iväg Sheila från matskålen :-)

Nu ska jag följa puppisens exempel och nanna kudden!

Mys med Sheila och de andra terroristerna

Har varit ut en sväng till Grejaskogarna ikväll. Har myst med och pussat på Sheila :-)

Verkar som att puppisarna vill invagga mig i någon sorts falsk trygghet om att kelpievalpar är en lugn och stillsam sort :-) Jag verkar pricka in besöken när de små odjuren bestämmer sig för att ta vilopaus. Iofs kanske lättare att granska dem mer ingående när de inte far runt som vildar men som sagt tror jag att jag missar dem i sitt esse. De är i alla fall underbara hela högen. Jag upprepar mig jag vet...men jag kan inte sluta tjata....

Som vanligt glömde jag kameran, jag ska börja föreviga min nya kärlek och hennes syskon nästa vecka...

Mamma Ia är snart bara skinn och ben, tror att det blir rätt skönt att monstren flyttar nästa vecka! Annars är alla hundar hos Anna och Rickard otroligt trevliga. Jag har ju en speciell plats i hjärtat för Loka, gillar henne skarpt! Jag har sällan sett en så arbetsvillig vovve som Ia, känner henne inte så väl men hon verkar vara jättemysig. Det verkar lovande för framtiden, tror att jag prickat rätt när det gäller både uppfödare och ras.

Rasbytet känns spännande, ibland kan det vara rätt skönt att inte ha så bra koll faktiskt. När det gäller groenisarna visste jag ju vad jag ville ha och hade rätt svårt att hitta en kombination jag trodde på fullt ut. Jag vet inte så mycket om kelpiesarna mer än att rasen verkar passa mig och att det är otroliga arbetshundar med mycket glädje och energi. Jag har förtroende för Anna och Rickard och därmed känns det som att resten kommer att ordna sig bra!

Jag ser fram emot att få hem mitt vilddjur i slutet av veckan!

Grejaskogens Sheila=fröken gul

Nu är det alltså bestämt vilken valp som är vilken. Sheila är helt underbara fröken gul! Hon är jättesöt och verkar vara en smart liten tjej. Hon är nog lite lugnare än sina syskon och det tror jag kan vara bra :-). Ska bli så spännande att få hem henne, jag längtar!!!

Valpisar

Idag har vi än en gång invaderat Grejaskogens kennel och pussat på kelpiebebisar. De är verkligen gudomliga! Agnes blev favoriten hos samtliga valpar, tänk vilken rolig leksak: bitvänlig, i lagom höjd och dessutom rör den skojigt på sig :-). Agnes skaffade sig också raskt en favvisvalp. Lilla fröken gul och loppan kom väldigt bra överens....ska bli spännande att se vilken av dem som flyttar hit. Kan ju förstås hända en del i valplådan på de veckor som är kvar men det verkar stå mellan fröken gul, grå och lila. Agnes ansåg att vi nog kunde ta hem dem alla :-)

Träffade tre andra valpköpare och dessutom en tik ur A-kullen, himla roligt! Ser fram emot roliga kennelläger framöver! Aika som var på besök med sin matte verkade urmysig=lovande för framtiden!!

Från och med imorgon finns det en liten tik på Grejaskogen som heter Sheila. Agnes håller stenhårt på "Madedalgigia", tror att jag fick ihop rätt bokstäver :-)

Sparkutflykt

Idag har jag, lilla loppan och Susabusa varit på en liten sparkutflykt. Min kära make överraskade mig på Alla Hjärtans dag med att ge mig en spark! Jag kan ha låtit nog så lyrisk när jag beskrev min då enda sparkutflykt tillsammans med Susa och loppan.

Vid det tillfället var vi ute med Ylva och Carina och två schäferjyckar. Det var kallt och blåste/snöade småspik och Agnes grinade nästan hela promenaden...när jag läser beskrivningen av sjävla utflykten låter det som att man borde passa sig för att prova igen :-) Nåväl, jag tyckte att det var ett toppensätt att rasta ett stycke mins sagt livlig borste på. Tror att det, förutom en massa kärlek förstås, låg en liten tanke om vorstehrastning bakom sparken :-). Måste säga att jag tycker att tanken var väldigt god!

Vi har som sagt gjort ett nytt vorsteh - Agnes - spark-försök idag. Väldigt lyckat måste jag säga!! Vi packade ryggsäcken med mackor och varm choklad, satte dragsele på Susa, klädde oss för kung och fosterland och gav oss ut på äventyr.

Susa är ingen van draghund och jag är ingen van sparkförare så på hela taget är jag otroligt nöjd med vår insats. Vi provade lite ute på lilla vägen vid huset och sedan var planen att vi skulle ta oss till cykelvägen förbi BRK, vi kom halvvägs fram till där cykelvägen började när Agnes tyckte att det blåste kallt. Hon satt ju på sparken och jag kan nog tro att det kändes lite småkyligt, själv var jag givetvis för varmt klädd och svettades som i en bastu. Insåg att det är bra motion att vara ute med spark och hund! För att inte tala om roligt!! Susa får ju förstås sina tokryck och hoppar som en kanin framför sparken, tog en stund innan hon fattade att hon skulle vara där framme men ändå inte blåspringa.

Hade Susa fastsatt i sparken i dragselen och även i ett koppel som jag höll i för att få lite styrning. Måste utveckla idén vidare, tror att jag skulle tycka det var bättre att ha Susa fastsatt i mig, då finns det ingen risk för att hon skulle få med sig sparken om jag nu skulle dratta av (borde nästan vara omöjligt men man vet ju aldrig...). Ska hämta ut ett paket innehållande transformator till hundkojans värmeelement, eluppvärmd vattenskål och även ett Baggen-hundförarbälte. Tror att bältet kan komma till användning!! Har även en teori om en "sparklåda" för Agnes, tror hon är för stor för sparklådorna man kan köpa tex på blocket men jag tänkte att man borde kunna göra ett fotstöd och fixa något likande en liten sovsäck som man kan "stoppa in" henne i. Vi får väl se!

Ikväll ska jag på Boden BHKs bowlingkväll, det ska bli roligt! Agnes ska på fest hos Ylva och Oniel, hon ska ha på sig tuffaste jeansklänningen, hon vilar just nu och har den redan på sig. Det gäller att vara förberedd :-), det var med nöd och näppe hon hade på sig underställ istället för klänning under overallen på sparkäventyret!

Agnes är för övrigt en väldigt modern liten brud, hon har på eget bevåg fixat punkfrilla. De ljusa lockarna låg väldigt vackert i handfatet efter hennes lilla session med saxen (som jag trodde att hon inte nådde...).

Imorgon tänkte jag ta en tur till kelpiebebisarna. Har bestämt mig för att min lilla tjej ska heta Sheila (slang för tjej på aussie-engelska).

Vill förresten passa på att gratta Erika och Siri till goda insatser på dagens lydnadsklass 1. Tror det blev 186 poäng, vet dock med säkerhet att de blev klassvinnare. HÄRLIGT!!!!

Torsdagsträning

Hela familjen har varit i ridhuset på Erikslund nu ikväll. Utrustade med sandlådeleksaker kommer man långt i ett ridhus, för 17 det är ju en enda stor sandlåda :-)

Johan och Susa har tränat. De är jätteduktiga och det är fint att Susa får göra något annorlunda. Hon blir så härligt avslappnad efteråt. Det märks större skillnad på en nöjd och lugn "borste" än vad det någonsin gjort när belgarna varit ute och gjort något och mått gott efteråt.

I måndags och tisdags var jag hos Anna och Rickard och snosade på kelpieråttor. Valparna är snart fem veckor och inte så lite söta! Ska bli kul att se dem utvecklas. Känns overkligt att jag ska ta hem en av dem. Det känns spännande samtidigt som hjärtat gör lite ont när saknaden efter Fay blir mycket mer tydlig och gör sig påmind ordentligt. Det är en sak att jag tänker på henne och saknar henne varje dag men nu blir det ännu mer uppenbart att hon och jag aldrig kommer att ha en framtid tillsammans. Allt det roliga jag tänkte göra med henne kommer jag att göra med någon annan. Det är väl ett sätt att komma vidare på antar jag.

Jag ser fram emot min lilla valpis och det ska bli härligt att få börja tänka hund igen.

Vinter

Hittade en fin vinterbild på lilla Faysan. Hon står och spanar på Susa som hittar på nåt otyg.

Funderingar

Saknar min lilla fina jycke, kom idag att tänka på att det inte kommer bli något med mina planer för vårens och sommarens tävlingar eller läger. Allt har gått så fort och det har varit så mycket att tänka på så jag antar att sådana saker dyker upp i huvudet först nu. Nåja, det är bara att ta tag i det också....

Det jag är glad över är att Fay fick leva ett gott och roligt hundliv så länge som hon fick. Allt det roliga vi hann göra får gottgöra det vi inte får uppleva tillsammans.

Sorg över min underbara hund

Jag är stolt över att ha haft Fay så länge som jag haft och jag vet att jag agerat precis rätt i alla mina beslut. Jag har under ca 2 år stridit för en frisk hunds rätt att leva ett värdigt hundliv, jag har gjort det med stöd av medicinska utlåtanden och jag gav min älskade hund ett värdigt slut när det var dags för det.

Jag blir ledsen när jag ser att någon skriver en kommentar i min blogg som säger att Fay ÄNTLIGEN fått ro. Som jag skrev ovan har alla beslut fattats med hjälp av rejät underbyggda fakta.

Jag sörjer min hund.

Tack Ylva för att du påminner mig om vad som är viktigt....

Röntgenresultat

Har precis börjat samla lite kraft igen. Jag röntgade Fay i november när jag började ana att hon hade ont av höfterna. Fick röntgenresultat från SKK i fredags. När hon var ett år hade hon dubbla D med lindriga pålagringar, det senaste röntgenresultatet visade samma grad av höftledsfel men med kraftiga pålagringar. Det gör att jag får bekräftat att det jag såg stämde och att beslutet att låta henne somna in känns rätt. Det gör det inte mindre tungt men visar i alla fall att jag tänkte rätt.

Jag tänker mycket på Fay och saknar henne oerhört. Hon passade verkligen mig och hon var så mycket min hund. Jag är glad över att jag fick möjligheten att leva med henne den tid jag fick.