Har inte skrivit på länge...har hänt mycket.
Idag har jag varit på djursjukhuset med min underbara lilla vän för att låta henne somna för evigt. Tårarna trillar när jag skriver, jag är så fruktansvärt sorgsen. Jag ska försöka sammanfatta de senaste veckorna tillsammans med min älskade lilla hund i detta inlägg.
När Sheilisen var nio veckor gammal råkade jag av misstag kliva henne ordentligt på vänster fot, riktigt taskigt gjort om jag får säga det själv. Lillhjärtat sprang som vanligt kring fötterna på mig, hade precis kommit hem efter att ha varit borta i två dagar och vi var nog lika lyckliga båda två över att ses. Lagom när vi var på väg in tappade jag balansen och landade med foten på Sheilas tass. Lilla vännen blev alldeles förtvivlad och det blev jag med. Ringde vet som sa att det brukar gå över rätt fort när man kliver på en liten tass. Jag sa i ett något skarpare tonläge att "jag klev ORDENTLIGT på hennes tass" var på vet sa "kom in så tittar vi på det". Tack och lov att svärisarna var här och kunde ta sig an dottern. Efter att ha varit hemma 10 min var jag på väg till Gammelstan för ett vet-besök.
Väl där röntgades lillhjärtat och röntgenbilderna visade en hel liten kelpietass. Jag hade till dess varit bombsäker på att alla tårna var krossade och hade minst sagt stressad pratat med Annas mobilsvar. Kändes betydligt bättre att se att tassen var hel. Vet sa att nu var det vila som gällde och att Sheila borde bli bättre i tassen snart. Vet sa att det såg fint ut men att sprickor inte syns direkt utan kan visa sig efter några veckor och att vi skulle ha koll påom hon inte snabbt blev bättre.
Nu var det lugn och ro i buren som gällde för fröken fräken, inte poppis kan jag lova. Hon var helt haltfri på ca en och en halv vecka och var pigg och glad som vanligt. För ca två veckor sedan haltade hon på frambenet igen efter att ha busat med Susa. Jag tyckte att det var lite märkligt eftersom att buset var mycket lugnt och sansat. Bokade i alla fall en tid hos vet, skulle ändå vaccinera lilla fröken.Två dagar senare hos vet syntes hältan i stort sett inte, kanske kunde något anas men vet bedömde henne inte som halt och jag tänkte att hon kanske hade sträckt sig i lekens framfart. Ytterligare två dagar senare var vi hos goda vänner i Heden och njöt av att sitta ute medans jyckarna myste i trädgården. Efter en stunds utevistelse haltade lillhjärtat igen.
Ringde igen till vet och lyckades snika till mig en tid på skärtorsdagen, ville ha koll på om hon hade en spricka i foten så att vi på allvar kunde dra igång med ev. burvila. Dagarna innan hade vi varit på mini-valpträff och då bestämde jag mig för, efter att ha diskuterat saken med Anna, att jag skulle be vet kolla båda benen på en gång. Allt eftersom Sheilisen har vuxit så har hon börjat se lite bulldogg-aktig ut i frampartiet.
Drog alltså i väg med Agnes och Sheila till Gammelstan och träffade min stadigvarande vet som har följt mig genom alla mina hund-öden. Hon tittade på lillvännen och sa genast: "hon ser underlig ut i frambenen". Efter att ha känt på vovven tyckte hon att Sheila reagerade mer på vänster framben, alltså inte den tass jag klev på. Röntgen visade inga sprickor men däremot att det ena benet i överbenen inte verkade växa normalt. Vet ville ha med bilderna på röntgenrond och att vi skulle låta henne växa till sig under några veckor och sedan fundera vidare.
Jag är ju en otålig själ och vill ha besked så fort som möjligt, under helgen ägnade jag mig åt internetsökning med stor besatthet. Den lilla information jag kunde hitta gjorde inte mycket för att lugna mig. Jag hittade två hundar som haft tillväxtrubbningar i benen, varav båda avlivats. I onsdags ringde jag vet och fick veta att de tittat på röntgenbilderna och att Sheila bedömdes ha tillväxtrubbningar/dvärgväxt i alla fyra benen. Vet sa att det inte fanns något att göra när alla benen är drabbade och att hon rekommenderade avlivning. Jag insåg rätt snabbt själv att det inte är möjligt att såga av en liten valps fyra ben och få dem att växa till sig, bara att skriva det är makabert. Vi bokade i alla fall in en återbesökstid till idag.
Efter att desperat funderat igenom vilka möjligheter som fanns (inga) lyssnade jag på min veterinär och mitt hjärta och bestämde mig för att låta min lilla vän somna. Efter en liten runda ute i solen i går, var tvungen att vända eftersom att Sheila även haltade på bakbenen, känns beslutet enklare om än inte mindre tungt. Igår kväll träffade vi Sheilas uppfödare, jag (och de) ville att de skulle träffa Sheila för att även de skulle känna att beslutetvar rätt. Mina uppfödare är underbara människor och jag har verkligen känt att jag har stöd i mitt beslut och deltagande i min sorg.
Johan följde med mig idag. Lilla tuffa Sheila tyckte att vi var ute på spännande upptåg när vi härjade en stund i djursjukhusets butik, hon var så fantastiskt söt! När vet kom in rummet var Sheila bustokig och hälsade glatt med sina små bissingar. Johan och jag satt tillsammans med Sheila som låg i mitt knä när hon somnade, det var fridfullt och mycket sorgligt.
Ikväll har jag förklarat för Agnes att Sheila blev sjuk i benen och att hon är hos Fay som sköter om henne. Vår lilla dotter är så härlig och det är tack vare henne, Johan och goda vänner jag fortfarande står på benen.
Under skärtorsdagen började jag blöda och under långfredagen fick jag ett missfall efter att ha varit gravid i 10 veckor. Att ovanpå det tvingas låta Sheilas somna har varit mer än jag egentligen orkar med och jag tycker att livet går ganska hårt åt mig just nu.
När jag orkar ska jag lägga ut bilder på Sheila här i bloggen.
Jag är tacksam för den tid jag ändå fått med Sheila även om det känns otroligt orättvist att den blev så kort och som att hon inte ens hann få riktig chans. Jag fick en kort tid ha hand om en underbar liten kelpie med fantastisk livslust, hon var med på allt man hittade på och hittade gärna på hyss på egen tass. Lilla modiga yrvädret är saknad av hela familjen. De fyrbenta får fort en plats i hjärtat och Sheila lämnar ett stor tomrum efter sig. Jag saknar ljudet av de små tassarna, pussarna som alltid inkluderade minst ett piercingförsök och att ha henne liggande snusandes bredvid mig i soffan.
Såhär söt var lillan när hon flyttade till oss.
Hon var bara för underbar. Svårt att fatta att hon inte finns hos oss.
