Nu är min vackra härliga underbara Fay inte hos mig lägre.
Jag har våndats under hösten och funderat länge men till sist insåg jag att jag är en klok människa. När Fay röntgades med resultatet dubbla D med lindriga pålagringar på höfterna bestämde jag mig för att jag ville att hon skulle få ett lyckligt liv precis som vilken annan hund som helst. I samband med detta bestämde jag även att när hon började visa smärta skulle jag låta henne somna in.
När vi för snart två år sedan fick veta att Fay hade dåliga höfter valde jag att träffa sjukgymnast och veterinär. Utlåtandena visade att Fay hade full rörlighet, förutom allra längst ut när leden böjdes som om en hanhund lyfter väldigt högt på benet. Vet och sjukgymnast ansåg inte att det fanns några hinder för att låta henne träna och i övrigt leva ett normalt hundliv.
Under hösten har vi vattentränat och kontinuerligt träffat sjukgymnasten. Syftet har varit att stärka hennes muskler och motionera henne på ett sätt som är bra för höfterna samtidigt som vi fortsatte med vår vanliga träning. Fay har inte varit speciellt förtjust i vattenträningen men har som alltid gjort det jag bett henne om. Vi tränade även sök och har gjort det sedan i våras. Fay är en fantastisk sökhund! Vi tränade inför söktävling i Piteå den 2/11 och det innebar att vi tränade hopp på ca 20 cm, bara för att träna in kommandot "hopp". Dagen efter var vi hos sjukgymnasten och då konstaterades att hon kände av sina höfter under vattenträningen. Vi bestämde då att ge henne smärtlindring. Fay blev betydligt rörligare när hon fick smärtlindringen vilket ju talar för att hon känner av sina höfter utan medicin.
Jag valde att röntga om Fay för ca en månad sedan, röntgen visade enligt veterinären inga dramatiska skillnader från tidigare röntgen för ca 1 1/2 år sedan. Dock bestämdes att Fay skulle få ständig smärtlindring med hänsyn till att hon visade stor skillnad i rörlighet med och utan medicinering.
Under några veckors tid har jag därefter funderat fram och tillbaka. Jag har även diskuterat vilka möjligheter vi har med veterinären. Min utgångspunkt har hela tiden varit att Fay inte ska ha ont. För nästan två år sedan (mars 2007) lovade jag mig själv att Fay aldrig skulle behöva ha ont. Det beslutet innebar att hon skulle få leva ett fullgott liv som arbetande hund utan smärtlindring. Vår vardag innebär långa promenader och lek med susa, detta är något Fay inte skulle kunna ha även med medicin. Alltså bestämde jag mig för att ta mitt ansvar mot Fay och låta henne få somna in.
Det är otroligt tomt utan henne. Fay brukar alltid sova i min fotända av sängen tills jag somnat, hon håller mig sällskap i tv-soffan med huvudet i mitt knä, om hon ens anar att jag är vaken kommer hon och säger god morgon och när jag kommer hem och släpper ut hela cirkusen genom ytterdörren springer hon alltid tillbaka till mig och säger hej. Jag saknar henne helt enkelt.
Vi har haft några tuffa år (från att vi fick veta att hon hade höfledsdysplasi) som har innefattat otaliga kontakter med SKK och mycket grubblerier. Jag är kluven i min uppfattning om SKK som organisation. Jag är dock tacksam över att jag till större delen har haft kontakt med sakliga och kunniga människor inom SKK. Jag vill inte utveckla detta mer här, vid frågor svarar jag gärna men jag hoppas att så snart som möjligt kunna lämna de svåra åren bakom mig.
Fay är saknad och kommer för alltid vara en del av mitt hjärta.
